lördag 10 maj 2008

The end of the world.

Hej pa er! Lange sedan sist. Detta blir mitt sista inlagg och skrivs fran Ultra-staden Dubai hos Roman Konovalov, hans fru Anastasia och deras lille knatte Nikita.

Ett sista steg tar mig ut pa Cape Point, lite soder om Godahoppsudden, langst ner i afrika. Det ar blasigt och kallt och jag ar helt ensam ute pa klippan och det ar bade med gladje och vemod jag satter punkt for detta fantastiska aventyret. Jag kan inte komma langre ner nu vilket kanns ganska skont. Jag vet att jag bara har dagar kvar tills flyget gar och pengarna sinar varre an nansin. Jag tog taget fran Kapstaden langs med kustlinjen till Simonstown langs med stranderna med salarna och pingvinerna. Det ar 25 km till Cape Point och en buss sista biten ar ett maste. Kvinnan i biljettkassan foreslar en summa som skulle krava en skottkarra for fa hem pengarna fran banken, sa jag liftar ut istallet och befinner mig efter 3 h pa klippan langst ner i afrika.

Sist jag skrev har var i Dahab i Egypten tror jag och jag skiljdes fran Tim i Addis och fran Erik vid mount Kenya. Jag hade inte lang tid kvar i Afrika, och skulle inte hinna cykla sista biten, men ville se det mesta pa vag till Kapstaden, och darfor stallde jag av cykeln for sista gangen i Dar es Salaam i Tanzania. Efter detta har det varit lokal transport och buss hela vagen.

Jag slog mig samman med millennium igen i Nanyuki och akte till Zanzibar med dessa. En makalost rolig vecka bland medicinstudenterna och de vansinniga priserna. Jag satte upp mitt myggnat i en gren och sov pa stranden pa natterna. Atande blackfisk i stenstaden bockade jag av annu en Unesco-ruta. Vi gjorde en 4-dagars safari i Masai Mara och Lake Nakuru och fick se alla djur man tanka sig kan. Min korta tid i Zimbabwe kommer jag aldrig att glomma. Ett land i fullstandig apati. Jag besokte dagarna efter valet da allt stod still och ingen vagade prata. I huvudstaden fanns ingen elektricitet, pa bensinstationen fanns ingen bensin och ingen mat var inom synhall att kopa. Utover detta genomgick landet just da den varsta inflationen i mansklighetens historia. 1 svensk krona var for tilfallet 10 miljoner zimdollar och det var problem att hitta papper att trycka nya pengar. Forsta natten i Johannesburg delade jag rum med min kompis pastorn fran Nigeria och det bads boner hogljutt i ca 2 h nar klockan hade slagit 24. Pastorn trodde pa stenar. Han trodde det fanns liv i stenarna vi gick pa och mossan vi tvattar vara sar med?? Pa bussen fanns alltid en prast med och hela bussen bad boner innan avfard samt ett fa utvalda blev valsignade och ett stort kliv fran religionen var Hillbrow, Johannesburg, dar 5 konstaplar ekorterade mig dom tusen metrarna till the taxi rank och folk runtomkring var otroligt sugna pa att lagga vantarna pa min hart bevakade kameravaska. Jag hade trottnat otroligt mkt pa Pap, en majs&bon-rora och det var fint att satta tanderna i en saftig stek igen. I Johannesburg spenderade jag dagarna med att betala losa folk ut fangelset samt att lasa Bill Bryson och domedagsbocker. Vad hade hant med jorden ifall vips alla manniskor forsvann? Har blev aven min Ipod stulen.


Vintern tagar in over Kapstaden och det ar kallt under dagarna och molnen tacker Table Mountain vid vars fot denna underbara stad ar placerad. Jag star helt knapptyst pa sydspetsen med vinden slitande och tittar i sakert en timme och bara tanker pa de nu gangna 222 dagarna.
Tanker pa kaffepauserna i Polen. Nar det var dags for regelbundna stopp i osteuropa skrek vi bara KKS. Detta innebar kave, kula, snickare. Eller kaffe, cocacola och en snickers i narmsta cafe eller bensinstation eller liknande. Jag tanker pa den gangen Tim fick mjolk och socker i sitt kaffe och han slappte los den ryska vreden. Jag tanker pa den dagen i sodra Etiopien nar termitstackarna plotsligt var kritvita och regnet foll for forsta gangen pa MYCKET lange.
Jag tanker pa den vidriga natten i Serbien nar vi hade nagot stort utanfor taltet och ingen vagade titta och pa den forsta hundjakten nar Tim inte fick fram sin pepparspray ur fickan. Vidare tanker jag pa dagen efter rommen i Dahab nar vi inspekterade fickknivarna. Natt nummer 2 i nubiska oknen, Sudan, nar millennium inte hade koll pa nagonting av sin ohyggligt dyra rymdutrustning. Tanker pa julaftonsmorgon nar vi vaknade i gruset vid den muslimska Hajjparkeringen, allas thermarest punkterade, och inledde denna speciella dagen med en djup diskussion om HDR-fotografering. Tanker pa den knapptysta nyarsaftonen i Al Karak, Jordanien samt pa Grodriddaren Marc i Jerusalem. Nar dimmorna sveper over kusten blir det aven helt oundvikligt att tanka pa den dar dimmiga morgonen nar vi begav oss fran Alingsas. Mina tankar och lyckonskningar gar at mina bundsforvanter och broder Bogdanov & Tornblom som fortfarande ar pa vag. Tack for denna gangen, det kommer inte bli sista!

Jag spanar osterut mot en obruten horisont och vet att nagontans dar borta finns Tierra Del Fuego, den sydligaste spetsen i Argentina, annu narmre Antarktis. Anledningen att jag jag tanker pa det skall jag bespara er med tanke pa min alskade mor och far som har oroat sig nog for denna gangen! Nu kommer jag hem igen och far antligen kurera ryggen i min sang efter manga langa natter pa underlaget!

Det har varit ett oforglomligt aventyr for oss, och forhoppningsvis for er dar hemma och runtomkring ocksa! Det har varit fantastiskt att ta del av erat intresse och att lasa era kommentarer.

Ta hand om er! Schlun your mind away!

”In life you will be more disappointed by the things you didn't do than by the things you did. So sail away from the safe harbour, catch the trade winds in your sails. Explore, dream, discover.” - Mark Twain



Godahoppsfejjan?

Har lagt upp 57 nya bilder till er ocksa!

söndag 4 maj 2008

Genom lera och gyttja...

Tjena! Jag befinner mig för tillfallet i den mysiga staden Mbeya i södra Tanzania. En infektion jag fått av ett skrapsår på ena benet har resulterat i att jag nu bor hos familjen Roth där jag blir utomordentligt omhändertagen av Christer och Kerstin. Det har varit några vilda veckor sedan jag lämnade Rwandas huvudstad Kigali. Jag måste även bekänna att jag åkt bil under två mindre sträckor. Båda gångerna var med fara för livet, förklaring kommer...


Dag 26 - 27. Kigali

Jag spenderade några fler dagar i Kigali då jag bland annat väntade på leveransen från Sverige med reservdelar till cykeln. Fortsatte att käka de utsökta grillspetten, ett till besök på Minnescentret samt obligatoriska kvällssamtal med några gäster på hotellet. Laddade upp mig inför cyklingen i västra Tanzania. Vägarna skall tydligen inte vara de bästa. Att jag dessutom skulle korsa området under regnsäsongen gjorde att jag visste att jag hade några tuffa veckor framför mig.

Dag 28. Kigali - Kibungo. 110km

Jag lämnade huvudstaden i ett kraftigt ösregn. Det var nu väldigt kuperat, ännu mer än vägen in till Kigali. De tävlingslystna lokalborna fortsatte att utmana mig. Jag hade tänkt spendera natten i en liten by vid namn Kigarama men det visade sig att här inte fanns något guesthouse. Det var folk precis överallt så att slå upp tältet var inte att tänka på. Jag var tvungen att fortsätta i mörkret, och kom fram till ett litet boende som jag blivit visad till. Prat, fniss och skratt som vanligt, och jag somnade gott efter lite kartläsning.

Dag 29. Kibungo - Nyakanazi. 93km

Efter en god frulle körde jag på mot gränsen till Tanzania. Ibland cyklade jag förbi enorma risodlingar. Jag kollade ner på personerna som arbetade på fälten, flera hundra meter under mig. På något sätt fick de alltid syn på mig, och varenda risodlare stannade upp i arbetet och kollade upp på mig, vinkade och bara glodde. Jag anlände till gränsen i ett enormt ösregn. Efter några köttbitar och ris var det dags för valutaväxling och passkontroller. Jag hade under de senaste dagarna fått mer och mer varningar om vägen från gränsen till Tanzania och 100km in i landet. Ett slags bushfolk som bor i skogen längs vägen har spridit ett dåligt rykte med rån och mord. Jag kontrollerade med polisen i immigrationen till Tanzania om situationen: "Maybe trouble, maybe not, hehehe" fick jag som svar och en liten oro började växa fram. Jag lämnade gränskontrollen i en enorm uppförsbacke, med en skolklass lätt joggandes bredvid mig som ställde alla möjliga frågor. Snart kom nedförsbacken och jag började cykla in i bushen.

För första gången på någon månad kände jag mig... ensam. Det var bara jag och bushen. Inga kvinnor med gods på huvudet, inga cyklister som vill tävla. Inga alls! Det var en skön känsla och jag trampade vidare genom en ödslig vildmark. Snart kom jag fram till en liten bosättning där jag än en gång blev varnad för vägen. Folket sa "Dangerous" och gjorde det internationella tecknet med armarna för att symbolisera ett vapen. Jag började känna mig lite illa till mods nu, men fortsatte ändå. Jag kollade med jämna mellanrum in i bushen för att se några eventuella faror. Jag kom fram till en polischeckpoint som varnade mig ännu mer. Nu började jag bli orolig, men ville ändå inte avbryta cyklingen. Jag kom upp på en liten kulle och såg en man med en enorm pilbåge stå och speja ut över bushen. Jag fortsatte och observerade terrängen, lite som jag gjorde när jag var ute i skogen under lumpartiden. Efter några kilometer kom jag fram till ytterligare en checkpoint, denna gången full av militärer, alla beväpnade upp till tänderna. De frågade mig hur tusan jag skulle fortsätta, vad jag hade för beväpning osv. De berättade att en person blev mördad på just denna vägen senast i förrgår. Jag tänkte på nära och kära och bestämde mig för att det var dags att slänga in handduken.

Efter lite snack med militärerna kom en lastbil som de sa att jag kunde åka med. Jag slängde på cykeln och klämde in mig i den lilla hytten. Det kändes piss att behöva avbryta cyklingen, men bestämde mig för att jag hade gjort rätt val ändå. Lastbilsfärden pågick i någon timme tills vi kom fram till en liten håla vid namn Nyakanazi som ligger i korsningen där asfaltsvägen österut innåt landet korsas med den grusväg jag ska färdas på ända ner till gränsen mot Zambia.

Dag 30. Nyakanazi - Kibondo. 98km

Efter frullen började cyklingen på "skitvägen". Jag blickade tillbaka på asfalten och såg fram emot när jag skulle se den igen, många km söderut. I början gick det väldigt bra. Gruset, eller jorden var ganska behaglig att cykla på och jag hade en förvånansvärt hög hastighet. Nu började den riktiga vildmarken. Jag och naturen. Detta är ett område långt från Zanzibar och Serengeti, ett område dit inga turister åker. De gånger jag såg folk blev reaktionerna mycket olika. Ofta stod de bara och glodde. Ibland blev de livrädda och sprang allt vad de förmådde in i bushen.

Jag käkade lunch i en liten by där jag fick reda på att det låg en flyktingförläggning i närheten. Bestämde mig för att göra en liten utflykt till lägret, och cyklade av vägen, in i skogen i några km tills jag fick reda på att flyktinglägret var stängt. Var inte mycket att göra, så jag vände och fortsatte ut på vägen söderut. Vid fyratiden kom jag fram till en by vid namn Kibondo, som fick bli slutstation för dagen. Det visade sig att det fanns ännu fler flyktingläger i närheten, och jag träffade en schysst snubbe som jobbade som tolk i lägren. Vi tog en promenad genom byn på kvällen och han berättade om de flyktingar som finns i lägren, mestadels från Burundi och Kongo.

Dag 31. Kibondo - Nyakitonto. 128km

Jag lämnar ett sömnigt Kibondo och passerar flera flyktingläger. Stannar en kvinna med en korg full med bananer på huvudet och köper loss några, under mycket fniss och skratt. I en nedförsbacke kommer jag i för allt hög fart och jag slår i framhjulet i en sten. Navet blir löst och jag letar efter närmaste cykelverkstad för att låna lite verktyg. Efter någon km hittar jag en och jag börjar fippla med framhjulet. Några minuter senare har jag lyckats fixa hjulet, och reser mig och märker att det nu står ett helt hav med folk omkring mig.

Vägen blir sämre och det är mycket upp-och-ner. Det är bara jag och flugorna (och antagligen massa andra djur). Det blir mycket cykling, bestämmer mig för att försöka nå byn Nyakitonto som enligt uppgift ska ha ett litet guesthouse. Vägen är lerig och oerhört kuperad. Till slut kommer jag fram till ett riktigt ruttet guesthouse. Hela byn står utanför mitt rum och bara kollar. Lite ris och bönor fick bli middagen och jag slaggar till ljudet av ett ösregn som smattrar på plåttaket.

Dag 32. Nyakitonto - Kasulu. 25km

Kommer efter en kort morgontur fram till hålan Kasulu. När jag äter frulle träffar jag en väldigt schysst grabb som visar runt mig i byn. I Kasulu ställer jag även för tillfället av cykeln. Jag måste in till den större stan Kigoma 100km västerut - för att ta ut pengar. Bankväsendet håller ganska låg profil i denna delen av Tanzania, så svårt att hitta bankomat. Jag hoppar till en början på en lastbil. Denna stannar dock hela tiden för att plocka upp bananer och sockerrör och jag byter snart fordon till en FN-ambulans på väg till staden. Här visar än en gång Toyoto Landcruiser vad den går för!

Jag hittar ett trött gammalt internetcafe, där jag spenderar en timme. Sedan gick jag och en lokal förmåga en promenad till Lake Tanganyika - en enorm sjö som gränsar till Zambia, Congo, Burundi och Tanzania. Tidigare har jag funderat på att ta en båt härifrån ända ner till Zambia för att skippa den eländiga väg som tydligen ska bli opasserbar nu under regnsäsongen, med start några km efter staden som jag lämnade cykeln i. Jag ville dock inte ge upp utan att prova så jag bestämde mig för att skippa ideen med båten. Här träffar jag även två danska grabbar som har åkt motorcykel från Sydafrika. Vi står och snackar rövarhistorier med varandra i en timme, sedan bär det av för kvällsmål och slagg.

Dag 33. Kasulu - Uvinza. 75km

Går upp vid femtiden för att sätta mig på bussen tillbaka till Kasulu där cykeln vilar upp sig. Kändes riktigt mysigt att åka buss, första bussfärden sedan jag lämnade Sverige. Jag trampade iväg från byn med ett gäng grabbar som höll mig sällskap i någon mil. Det började regna och leran började komma fram, det var dock såpass lite att det inte var några större problem. Stannade i en liten by och köpte Mandazis(bullar). Som vanligt upphörde alla aktiviteter i byn, och jag börjar få en liten förståelse för hur det är att vara kändis. Den sista biten till byn Uvinza blev det extremt lerigt, och jag fick ta långa omvägar in i skogen på små upptrampade stigar för att undvika det värsta. På kvällen gick jag till byns marknad där jag handlade förnödenheter inför sträckan fram till staden Mpanda. En sträcka på ca 200km utan någon civilisation över huvud taget.

Dag 34. Uvinza -Mishamo. 95km

Gick upp i ottan och fick nygräddade chapatis utav personalen på gästhuset. Till en början var vägen ok. Hade sällskap med två lokala cyklister som skulle cykla till ett flyktingläger för att sälja kläder. Men snart blev jag ensam. Riktigt ensam. Nu upphörde all civilisation! Vägen började bli extremt dålig. Lera, gyttja och sand. Gick mycket mycket långsamt. Snart blev vägen till en stig, och jag körde endast på de lättaste växlarna för att kunna ta mig fram överhuvudtaget. Satte mig i bushen för att laga lite lunch. Hittade till min glädje en burk jordnötssmör i packningen, som jag blandade i pastan. En svärm med flugor gjorde mig sällskap, men snart kom även getingarna. Till slut satt det getingar precis överallt, på kläder, köket och i maten.

Jag cyklade iväg på den katastrofala vägen. Nu började det regna igen och det blev ett enda stort lerbad. Där det inte var lera var det sand. Sand är nog det svåraste som finns att cykla i, men blöt sand är värst. Den suger tag i däcken så att det tillochmed tar stopp i branta nedförsbackar. Det blev helt lönlöst att cykla, så jag fick leda cykeln i flera km. Även detta var extremt tungt. Men när jag gick där i ösregnet och kämpade, cykeln säkert 10kg tyngre med all lera, jag själv nergyttjad och med flugor i fejset, blev jag bara mer glad över att jag inte tog den där båten. Jag var nästan säker på att jag var den första som någonsin gjort denna sträcka under regnsäsongen... detta äggade upp mig tillräckligt för att fortsätta. På kvällen gick jag ner till en bäck för att skrubba av mig gyttjan. Vad jag inte såg var att jag satte mig i ett regemente med pissmyror som snabbt invaderade hela kroppen. På kvällen slog jag upp tältet, lagade mat och somnade in medans jag räknade sekunder från åskan borta i fjärran...

Dag 35. Mishamo - Mpanda. 105km

Bara några hundra meter efter att jag börjat cykla kom jag till en nedförsbacke, i allt för hög hastighet in i en liten sanddyn blandat med rullgrus vilket resulterade i resans första vurpa. Jag fick en hel del skrapsår men var glad över att jag inte slog i huvudet. Jag slog i högra knäet ganska kraftigt dock, och en smärta började växa i det för varje tramptag jag tog. Vägen fortsatte att vara katastrof. Lera, sand och gyttja. Det gick mycket mycket långsamt på vissa sträckor, medans det på vissa gick relativt snabbt. Snart gick dock min fram-stänkskärm av pga tyngden från all lera. Det var lera precis överallt, och lerklumpen som helt och hållet täckte min framväxel skulle gott och väl kunna tjäna som skulptur på Moderna museet. Frammåt eftermidagen började det göra otroligt ont i det högra knäet pga vurpan. Jag började snart se täcken på civilisation och var till slut framme i staden Mpanda. Tog in på ett guesthouse och träffade några trevliga studenter från huvustaden, som faktiskt kunde engelska. Gött att snacka lite och vi gick på kvällen och käkade, kollade på Manchester United vs Barcelona (0-0) samt drack lite bira.

Dag 36. Mpanda

Jag spenderade en dag här med att kolla på BBC och äta massa choklad. På kvällen kom en liten dyster nyhet. Några km efter staden går vägen genom Katavi National Park, som jag sett fram mycket att cykla igenom. En bil som precis anlänt därifrån berättade att de på vägen blivit jagade av inte mindre än tre lejon! De sa att nu under regnsäsongen är det såpass lerigt i parken att lejonen, och alla andra djur också för den delen - föredrar att slappa på vägen. Trist, och jag insåg att jag skulle behöva åka bil än en gång...

Dag 37. Mpanda - Liazumbi. 55km

På morgonen anlände jag efter 35km till nationalparkens entre. Jag hoppade upp på flaket till en lastbil som snart skulle passera parken. Bara några meter in i parken såg jag en giraff och några elefanter som slappade till. Jag satt försjunken i tankar rörande sömnsjukan man kan få av de tsetseflugor som huserar i parken och som titt som tätt tog sig ett litet bett, gärna på ryggen genom tröjan så att man inte kan slå till dom. Och helt plötsligt möter jag blicken från ett Lejon!!! Inte mer än en meter från vägkanten! Jag bankar ivrigt till förarhytten och ber dem backa. Nu ser jag två enorma lejonhanar som ligger och gäser i diket. När vi sakta men säkert pyser vidare blev jag riktigt glad av två anledningar: 1) Jag fick se mitt första vilda lejon 2) Tänk om jag hade cyklat här? Lejonen låg såpass till att det skulle bli som en chock för lejonen om jag kom med cykeln. Resultatet skulle antagligen bli lejonmat (alternativt två nya lejonpälsar till mig ;). Förutom dessa kungar såg jag även massa impalor, buffalos och zebror. Tanken slog mig, vilken klockren safari detta är. Inga safaribilar fulla med turister och fotoblixtar. Perfekt!

Senare på kvällen slog jag upp tältet någonstans ute i bushen och somnade till alla de ljud som den Tanzanianska vildmarken har att erbjuda.

Dag 38. Liazumbi - Sumbawanga. 105km

Detta var en sån där dag då det mesta var jobbigt. Med en gång när jag satte mig på cykeln möttes jag av en fruktansvärd motvind. Mitt högra knä fortsatte att värka. Vägen fortsatte vara katastrofal. Det regnade iaf inte och jag tuggade på söderut. På eftermiddagen mojnade vinden och jag rullade på kvällen in i den strömlösa staden Sumbawanga. Käkade middag och gick och slaggade ganska tidigt. Började bli lite fundersam till ett sår jag hade på ankeln sen vurpan... det verkade ha blivit infekterat. Antagligen pga att jag i några dagar haft klasar med flugor och tsetseflugor som festade i såret.

Dag 39. Sumbawanga - Laela. 105km

Gick upp tidigt och pillade lite med cykeln som liksom jag, fått sina spår efter en hård vecka i vildmarken. Åt frulle och gick och surfade. Jag lämnade stan på förmiddagen och började sliten arbeta mig mot den Zambiska gränsen, där jag visste att jag skulle få asfalt. Stannade på vägen och drack lite te och käkade mandazis. Som vanligt när man sitter och äter, har man en skock på tio, tjugo personer som står och hänger över en när man äter. De står ca fem cm ifrån en, och bara tittar, vissa pratar. Detta är de vuxna. I bakgrunden står barnen. Det spelar ingen roll hur länge man äter, de kan stå kvar i timmar.

Efter en stund kom jag fram till en trasig bro, och jag fick ta av mina cykelväskor och kånka över delerna bit för bit över de resterande brofundamenten. I byarna jag cyklar förbi är reaktionerna lite annorlunda jämfört med länderna innan. För det mesta är det några som febrilt försöker få min uppmärksamhet och skriker allt vad de kan. Barnen som ser mig kollar i någon sekund på mig som om jag vore en utomjording. Sedan springer de för allt i världen in till huset, skolan eller vart nu resten av deras kamrater eller familjer finns. Där förvarnar de, helt lyriska eller panikslagna om min ankomst, och snart rusar varende en fram och vill ta sig en titt på mzungon. Att vissa blir livrädda tycker jag är lite intressant. Jag har hört teorin om att de fortfarande förknippar vita med slavtiden. När de blir såpass rädda försöker jag med min allra vänligaste röst få fram ett "Jambo" eller något för att få dem att förstå att jag inte vill något illa. Detta funkar ofta ganska bra.

I byn Laela tog jag i en enorm uppståndelse in på guesthouse och jag pratade på kvällen med några Somalier, som för det mesta kan engelska här.

Dag 40. Laela - Tunduma. 130 km

Om jag cyklade(eller gick) på bra idag skulle jag nå asfalten! Målet var alltså Tunduma, som är gränsstation mellan Tanzania och Zambia. Även om jag inte ska in till Zambia än så är detta iaf vägen jag måste ta. Det var en ganska skön cykling i morgonsolen. Regnsäsongen har precis gått över vilket resulterade i lite torrare underlag, även om väglaget ofta fortfarande var katastrof. Snart kom ett parti med den förbannade sanden och det gick fantastiskt sakta fram, särskillt eftersom motvinden dessutom var enorm. Vid sjutiden kom jag iaf fram till Tunduma! Efter cirkus 850km gyttja, lera, slask, sand och grus (jag kan berätta detaljerade skillnader mellan dessa vid ett senare tillfälle) var jag äntligen framme i asfaltens värld! Riktigt skönt kändes det. Det har varit enormt slitsamt och jag var riktigt trött i kroppen när jag tog in på ett gästhus i staden. Jag får erkänna att jag var lite stolt över att ha klarat det, att jag inte tog båten. Hur slitsamt det än har varit och hur mycket lera jag än plöjt igenom vill jag bara nämna att jag inte för en sekund hade tråkigt.

På kvällen hade vi en mysig stund på hotellet, där jag tillsammans med hotellpersonalen (en stor kvinna som kallades för "Big Mama" samt hennes dotter), samt övriga gäster satt och diskuterade om allt och inget.

Dag 41. Tunduma - Mbeya. 115km

Jag sa farväl till de sköna personerna på hotellet och gled fram på den underbara asfalten. Som en belöning började dagen med en skööön nedförsbacke (om än i motvind). Målet för dagen var den större staden Mbeya. Jag var nu i väldigt stort behov av en vilodag, då jag för det första var riktigt trött i kroppen efter den hårda cyklingen i västra Tanzania, samt alla skavanker jag dragit på mig. Dessutom kännde jag en ankommande feber, någonting i kroppen kändes inte bra. Efter en till nedförsbacke på kanske 15km blev motvinden äcklig. Fullkommligt absurd. Jag kom knappt över 10km/h, trots att jag ansträngde mig till 110%. Cyklisterna jag mötte som åkte åt andra hållet åkte lätt i över 30km/h utan att trampa det minsta. Som bonus på detta var den sista biten in till staden en enorm uppförsbacke. Väl framme i Mbeya avslutade jag kvällen med att titta på lite fotboll. Varenda muskel i kroppen var slutkörd. Ena knäet värkte, infektionen på ankeln värkte ännu mer. En uppsvullnad hade dykt upp på ena ljumsken. Och jag hade feber. Jag orkade inte kolla klart på fotbollen och i halvleken gick jag till sängen och slocknade med än gång.

Dag 42 -45. Mbeya

Detta var dagen då jag kände mig tvungen att vila. Det kändes dock inte bra då jag skulle vara tvungen att stanna längre än mitt visum tillät. Detta fick bli ett senare problem, idag skulle det slappas! Efter frullen blev det dags för internet, där jag efter en konversation med pappa blev tvungen att söka läkarhjälp för infektionen i såret på benet. Jag kom till slut i kontakt med Christer som jag nu bor hos. Han tog mig till en tysk läkare som han bor granne med. Efter en kort bedömmning av mig ordinerade han mig en veckas vila + antibiotika. Visumproblemet löstes lätt med Christers kontakter på imigrationsverket och jag fick utan kostnad hela två extra månader till i passet!

Sååå, nu sitter jag här hos Christer och Kerstin i deras fina villa i Mbeya. Och jag får säga att jag bor som en kung, med fantastisk mat och gott sällskap! Jag är enormt tacksam för detta!

Planen är att snart köra på mot Malawi - och lämna de östafrikanska länderna för den här gången. Jag får även passa på att tacka så mycket för alla kommentarer! Kul!

Ha det prima,

Erik

Pa besok i U.A.E

Nya bilder hittar ni har: http://picasaweb.google.com/tim.bogdanov/AddisAbabaDubai

Artikel i XPress: http://www.xpress4me.com/articles/08/05/01/20007253.html


25 April. Muscat-Kadra. 132km


Efter att ha sagt Hejda till Ali och hans tvaariga dotter Fatima var det dax att rulla igang pedalerna igen mot Dubai. Stannade till pa en Shell Select och treffade ett gang grabbar pa motorcyklar, for dom att ta sig till Dubai tar 3 timmar pa sina japanska maskiner . Fick aven en pase med kex och vatten av butiksagaren som forevigade ogonblicket med sin mobilkamera.Cyklade av motorvagen for att folja en roligare vag langs med kusten, foljde denna hela vagen tills det borjade morkna. Pa en restaurang treffade jag ett helt gang med boys fran Bangladesh och vi diskuterade mojligheten att cykla till Peking genom Bangladesh. Blev inbjuden pa mer mat hemma hos Hassan som aven fixade sovplats.


26 April. Kadra-Liwa. 127km


Forsoker folja kusten men det gar riktigt langsamt, asfalten ar slut och jag testar att cykla pa stranden men detta visar sig snart vara valdigt svart da cykeln manga ganger graver ner sig i sanden. Far iallafall se en havsskoldpadda innan jag cyklar in at landetigen for att hitta motorvagen. Svanger av tillbaka in mot havet i Sohar och foljer strandpromenaden en bit tills jag kommer fram till nagot som ser ut som en palmskog. Sover over pa en turkisk restaurang.


27 April. Liwa-Dubai. 183km


Stamplar in i Emiraterna och blir inbjuden att slappa lite pa granskontoret, utomhus ar det riktigt varmt sa nagra minuter i normalrumstemperatur kanns hur fint som helst. Cyklar in i Dubai pa kvallen och moter pappa samt Roman utanfor Dragon Mart. Kvallen avslutas i klassisk rysk stil med nagra glas nationaldryck.


I Dubai har vi:

Akt runt i stan med The Big Buss company
Fixat visum till Iran
Cykelservice, nya handtag, kedja, las och kedjeolja
Testat det nya teltet i Romans vardagsrum, funkar riktigt fint, Henner Danke Schon for your help with the tent
Inkop av kamera (Lumix Tz3) och Ipod.
Laddat upp bilder
Besokt ski Dubai
Besokt stranden
Besokt City center shopping Mall, Dragon Mart, Emirates Mall.
Road trip genom fyra Emirater
Dubai Museum
Pratat i rysk radio
Gjort nagra intervjuer for de lokala tidningarna

Efter en vecka i Dubai tillsammans med Alec, Roman, Anastasia och Nikita ar det dax att ta ferjan till Iran. Reserutten andrades igen efter att ha pratat med Romans van som har bott i Pakistan. Norra Pakistan kanns for farligt just nu. Istallet blir det till att cykla Turkmenistan, Uzbekistan, Tadjikistan, Kyrgystan och Kina. Streckan till Peking blir lite langre och luriga visumprocesser vantar. Dock tror jag att cyklingen framforallt genom Tadjikistan kommer att bli fantastisk, dessutom pratas det ryska i dessa lander.


Imorgon tar jag snabb ferjan till Iran och borjar cykla uppat mot Turkmenistan. Nesta stopp blir forst i Bam for att se fortet och sedan vidare mot Mashad dar jag kommer att forsoka hitta rett i den byrokratiska visumlabirinten.


Tack for alla komentarer i gastboken forsatt skriv!


Ett stort tack till hela familjen Konovalov som har varit helt fantastiska har i Dubai!





Tim