söndag 4 maj 2008

Genom lera och gyttja...

Tjena! Jag befinner mig för tillfallet i den mysiga staden Mbeya i södra Tanzania. En infektion jag fått av ett skrapsår på ena benet har resulterat i att jag nu bor hos familjen Roth där jag blir utomordentligt omhändertagen av Christer och Kerstin. Det har varit några vilda veckor sedan jag lämnade Rwandas huvudstad Kigali. Jag måste även bekänna att jag åkt bil under två mindre sträckor. Båda gångerna var med fara för livet, förklaring kommer...


Dag 26 - 27. Kigali

Jag spenderade några fler dagar i Kigali då jag bland annat väntade på leveransen från Sverige med reservdelar till cykeln. Fortsatte att käka de utsökta grillspetten, ett till besök på Minnescentret samt obligatoriska kvällssamtal med några gäster på hotellet. Laddade upp mig inför cyklingen i västra Tanzania. Vägarna skall tydligen inte vara de bästa. Att jag dessutom skulle korsa området under regnsäsongen gjorde att jag visste att jag hade några tuffa veckor framför mig.

Dag 28. Kigali - Kibungo. 110km

Jag lämnade huvudstaden i ett kraftigt ösregn. Det var nu väldigt kuperat, ännu mer än vägen in till Kigali. De tävlingslystna lokalborna fortsatte att utmana mig. Jag hade tänkt spendera natten i en liten by vid namn Kigarama men det visade sig att här inte fanns något guesthouse. Det var folk precis överallt så att slå upp tältet var inte att tänka på. Jag var tvungen att fortsätta i mörkret, och kom fram till ett litet boende som jag blivit visad till. Prat, fniss och skratt som vanligt, och jag somnade gott efter lite kartläsning.

Dag 29. Kibungo - Nyakanazi. 93km

Efter en god frulle körde jag på mot gränsen till Tanzania. Ibland cyklade jag förbi enorma risodlingar. Jag kollade ner på personerna som arbetade på fälten, flera hundra meter under mig. På något sätt fick de alltid syn på mig, och varenda risodlare stannade upp i arbetet och kollade upp på mig, vinkade och bara glodde. Jag anlände till gränsen i ett enormt ösregn. Efter några köttbitar och ris var det dags för valutaväxling och passkontroller. Jag hade under de senaste dagarna fått mer och mer varningar om vägen från gränsen till Tanzania och 100km in i landet. Ett slags bushfolk som bor i skogen längs vägen har spridit ett dåligt rykte med rån och mord. Jag kontrollerade med polisen i immigrationen till Tanzania om situationen: "Maybe trouble, maybe not, hehehe" fick jag som svar och en liten oro började växa fram. Jag lämnade gränskontrollen i en enorm uppförsbacke, med en skolklass lätt joggandes bredvid mig som ställde alla möjliga frågor. Snart kom nedförsbacken och jag började cykla in i bushen.

För första gången på någon månad kände jag mig... ensam. Det var bara jag och bushen. Inga kvinnor med gods på huvudet, inga cyklister som vill tävla. Inga alls! Det var en skön känsla och jag trampade vidare genom en ödslig vildmark. Snart kom jag fram till en liten bosättning där jag än en gång blev varnad för vägen. Folket sa "Dangerous" och gjorde det internationella tecknet med armarna för att symbolisera ett vapen. Jag började känna mig lite illa till mods nu, men fortsatte ändå. Jag kollade med jämna mellanrum in i bushen för att se några eventuella faror. Jag kom fram till en polischeckpoint som varnade mig ännu mer. Nu började jag bli orolig, men ville ändå inte avbryta cyklingen. Jag kom upp på en liten kulle och såg en man med en enorm pilbåge stå och speja ut över bushen. Jag fortsatte och observerade terrängen, lite som jag gjorde när jag var ute i skogen under lumpartiden. Efter några kilometer kom jag fram till ytterligare en checkpoint, denna gången full av militärer, alla beväpnade upp till tänderna. De frågade mig hur tusan jag skulle fortsätta, vad jag hade för beväpning osv. De berättade att en person blev mördad på just denna vägen senast i förrgår. Jag tänkte på nära och kära och bestämde mig för att det var dags att slänga in handduken.

Efter lite snack med militärerna kom en lastbil som de sa att jag kunde åka med. Jag slängde på cykeln och klämde in mig i den lilla hytten. Det kändes piss att behöva avbryta cyklingen, men bestämde mig för att jag hade gjort rätt val ändå. Lastbilsfärden pågick i någon timme tills vi kom fram till en liten håla vid namn Nyakanazi som ligger i korsningen där asfaltsvägen österut innåt landet korsas med den grusväg jag ska färdas på ända ner till gränsen mot Zambia.

Dag 30. Nyakanazi - Kibondo. 98km

Efter frullen började cyklingen på "skitvägen". Jag blickade tillbaka på asfalten och såg fram emot när jag skulle se den igen, många km söderut. I början gick det väldigt bra. Gruset, eller jorden var ganska behaglig att cykla på och jag hade en förvånansvärt hög hastighet. Nu började den riktiga vildmarken. Jag och naturen. Detta är ett område långt från Zanzibar och Serengeti, ett område dit inga turister åker. De gånger jag såg folk blev reaktionerna mycket olika. Ofta stod de bara och glodde. Ibland blev de livrädda och sprang allt vad de förmådde in i bushen.

Jag käkade lunch i en liten by där jag fick reda på att det låg en flyktingförläggning i närheten. Bestämde mig för att göra en liten utflykt till lägret, och cyklade av vägen, in i skogen i några km tills jag fick reda på att flyktinglägret var stängt. Var inte mycket att göra, så jag vände och fortsatte ut på vägen söderut. Vid fyratiden kom jag fram till en by vid namn Kibondo, som fick bli slutstation för dagen. Det visade sig att det fanns ännu fler flyktingläger i närheten, och jag träffade en schysst snubbe som jobbade som tolk i lägren. Vi tog en promenad genom byn på kvällen och han berättade om de flyktingar som finns i lägren, mestadels från Burundi och Kongo.

Dag 31. Kibondo - Nyakitonto. 128km

Jag lämnar ett sömnigt Kibondo och passerar flera flyktingläger. Stannar en kvinna med en korg full med bananer på huvudet och köper loss några, under mycket fniss och skratt. I en nedförsbacke kommer jag i för allt hög fart och jag slår i framhjulet i en sten. Navet blir löst och jag letar efter närmaste cykelverkstad för att låna lite verktyg. Efter någon km hittar jag en och jag börjar fippla med framhjulet. Några minuter senare har jag lyckats fixa hjulet, och reser mig och märker att det nu står ett helt hav med folk omkring mig.

Vägen blir sämre och det är mycket upp-och-ner. Det är bara jag och flugorna (och antagligen massa andra djur). Det blir mycket cykling, bestämmer mig för att försöka nå byn Nyakitonto som enligt uppgift ska ha ett litet guesthouse. Vägen är lerig och oerhört kuperad. Till slut kommer jag fram till ett riktigt ruttet guesthouse. Hela byn står utanför mitt rum och bara kollar. Lite ris och bönor fick bli middagen och jag slaggar till ljudet av ett ösregn som smattrar på plåttaket.

Dag 32. Nyakitonto - Kasulu. 25km

Kommer efter en kort morgontur fram till hålan Kasulu. När jag äter frulle träffar jag en väldigt schysst grabb som visar runt mig i byn. I Kasulu ställer jag även för tillfället av cykeln. Jag måste in till den större stan Kigoma 100km västerut - för att ta ut pengar. Bankväsendet håller ganska låg profil i denna delen av Tanzania, så svårt att hitta bankomat. Jag hoppar till en början på en lastbil. Denna stannar dock hela tiden för att plocka upp bananer och sockerrör och jag byter snart fordon till en FN-ambulans på väg till staden. Här visar än en gång Toyoto Landcruiser vad den går för!

Jag hittar ett trött gammalt internetcafe, där jag spenderar en timme. Sedan gick jag och en lokal förmåga en promenad till Lake Tanganyika - en enorm sjö som gränsar till Zambia, Congo, Burundi och Tanzania. Tidigare har jag funderat på att ta en båt härifrån ända ner till Zambia för att skippa den eländiga väg som tydligen ska bli opasserbar nu under regnsäsongen, med start några km efter staden som jag lämnade cykeln i. Jag ville dock inte ge upp utan att prova så jag bestämde mig för att skippa ideen med båten. Här träffar jag även två danska grabbar som har åkt motorcykel från Sydafrika. Vi står och snackar rövarhistorier med varandra i en timme, sedan bär det av för kvällsmål och slagg.

Dag 33. Kasulu - Uvinza. 75km

Går upp vid femtiden för att sätta mig på bussen tillbaka till Kasulu där cykeln vilar upp sig. Kändes riktigt mysigt att åka buss, första bussfärden sedan jag lämnade Sverige. Jag trampade iväg från byn med ett gäng grabbar som höll mig sällskap i någon mil. Det började regna och leran började komma fram, det var dock såpass lite att det inte var några större problem. Stannade i en liten by och köpte Mandazis(bullar). Som vanligt upphörde alla aktiviteter i byn, och jag börjar få en liten förståelse för hur det är att vara kändis. Den sista biten till byn Uvinza blev det extremt lerigt, och jag fick ta långa omvägar in i skogen på små upptrampade stigar för att undvika det värsta. På kvällen gick jag till byns marknad där jag handlade förnödenheter inför sträckan fram till staden Mpanda. En sträcka på ca 200km utan någon civilisation över huvud taget.

Dag 34. Uvinza -Mishamo. 95km

Gick upp i ottan och fick nygräddade chapatis utav personalen på gästhuset. Till en början var vägen ok. Hade sällskap med två lokala cyklister som skulle cykla till ett flyktingläger för att sälja kläder. Men snart blev jag ensam. Riktigt ensam. Nu upphörde all civilisation! Vägen började bli extremt dålig. Lera, gyttja och sand. Gick mycket mycket långsamt. Snart blev vägen till en stig, och jag körde endast på de lättaste växlarna för att kunna ta mig fram överhuvudtaget. Satte mig i bushen för att laga lite lunch. Hittade till min glädje en burk jordnötssmör i packningen, som jag blandade i pastan. En svärm med flugor gjorde mig sällskap, men snart kom även getingarna. Till slut satt det getingar precis överallt, på kläder, köket och i maten.

Jag cyklade iväg på den katastrofala vägen. Nu började det regna igen och det blev ett enda stort lerbad. Där det inte var lera var det sand. Sand är nog det svåraste som finns att cykla i, men blöt sand är värst. Den suger tag i däcken så att det tillochmed tar stopp i branta nedförsbackar. Det blev helt lönlöst att cykla, så jag fick leda cykeln i flera km. Även detta var extremt tungt. Men när jag gick där i ösregnet och kämpade, cykeln säkert 10kg tyngre med all lera, jag själv nergyttjad och med flugor i fejset, blev jag bara mer glad över att jag inte tog den där båten. Jag var nästan säker på att jag var den första som någonsin gjort denna sträcka under regnsäsongen... detta äggade upp mig tillräckligt för att fortsätta. På kvällen gick jag ner till en bäck för att skrubba av mig gyttjan. Vad jag inte såg var att jag satte mig i ett regemente med pissmyror som snabbt invaderade hela kroppen. På kvällen slog jag upp tältet, lagade mat och somnade in medans jag räknade sekunder från åskan borta i fjärran...

Dag 35. Mishamo - Mpanda. 105km

Bara några hundra meter efter att jag börjat cykla kom jag till en nedförsbacke, i allt för hög hastighet in i en liten sanddyn blandat med rullgrus vilket resulterade i resans första vurpa. Jag fick en hel del skrapsår men var glad över att jag inte slog i huvudet. Jag slog i högra knäet ganska kraftigt dock, och en smärta började växa i det för varje tramptag jag tog. Vägen fortsatte att vara katastrof. Lera, sand och gyttja. Det gick mycket mycket långsamt på vissa sträckor, medans det på vissa gick relativt snabbt. Snart gick dock min fram-stänkskärm av pga tyngden från all lera. Det var lera precis överallt, och lerklumpen som helt och hållet täckte min framväxel skulle gott och väl kunna tjäna som skulptur på Moderna museet. Frammåt eftermidagen började det göra otroligt ont i det högra knäet pga vurpan. Jag började snart se täcken på civilisation och var till slut framme i staden Mpanda. Tog in på ett guesthouse och träffade några trevliga studenter från huvustaden, som faktiskt kunde engelska. Gött att snacka lite och vi gick på kvällen och käkade, kollade på Manchester United vs Barcelona (0-0) samt drack lite bira.

Dag 36. Mpanda

Jag spenderade en dag här med att kolla på BBC och äta massa choklad. På kvällen kom en liten dyster nyhet. Några km efter staden går vägen genom Katavi National Park, som jag sett fram mycket att cykla igenom. En bil som precis anlänt därifrån berättade att de på vägen blivit jagade av inte mindre än tre lejon! De sa att nu under regnsäsongen är det såpass lerigt i parken att lejonen, och alla andra djur också för den delen - föredrar att slappa på vägen. Trist, och jag insåg att jag skulle behöva åka bil än en gång...

Dag 37. Mpanda - Liazumbi. 55km

På morgonen anlände jag efter 35km till nationalparkens entre. Jag hoppade upp på flaket till en lastbil som snart skulle passera parken. Bara några meter in i parken såg jag en giraff och några elefanter som slappade till. Jag satt försjunken i tankar rörande sömnsjukan man kan få av de tsetseflugor som huserar i parken och som titt som tätt tog sig ett litet bett, gärna på ryggen genom tröjan så att man inte kan slå till dom. Och helt plötsligt möter jag blicken från ett Lejon!!! Inte mer än en meter från vägkanten! Jag bankar ivrigt till förarhytten och ber dem backa. Nu ser jag två enorma lejonhanar som ligger och gäser i diket. När vi sakta men säkert pyser vidare blev jag riktigt glad av två anledningar: 1) Jag fick se mitt första vilda lejon 2) Tänk om jag hade cyklat här? Lejonen låg såpass till att det skulle bli som en chock för lejonen om jag kom med cykeln. Resultatet skulle antagligen bli lejonmat (alternativt två nya lejonpälsar till mig ;). Förutom dessa kungar såg jag även massa impalor, buffalos och zebror. Tanken slog mig, vilken klockren safari detta är. Inga safaribilar fulla med turister och fotoblixtar. Perfekt!

Senare på kvällen slog jag upp tältet någonstans ute i bushen och somnade till alla de ljud som den Tanzanianska vildmarken har att erbjuda.

Dag 38. Liazumbi - Sumbawanga. 105km

Detta var en sån där dag då det mesta var jobbigt. Med en gång när jag satte mig på cykeln möttes jag av en fruktansvärd motvind. Mitt högra knä fortsatte att värka. Vägen fortsatte vara katastrofal. Det regnade iaf inte och jag tuggade på söderut. På eftermiddagen mojnade vinden och jag rullade på kvällen in i den strömlösa staden Sumbawanga. Käkade middag och gick och slaggade ganska tidigt. Började bli lite fundersam till ett sår jag hade på ankeln sen vurpan... det verkade ha blivit infekterat. Antagligen pga att jag i några dagar haft klasar med flugor och tsetseflugor som festade i såret.

Dag 39. Sumbawanga - Laela. 105km

Gick upp tidigt och pillade lite med cykeln som liksom jag, fått sina spår efter en hård vecka i vildmarken. Åt frulle och gick och surfade. Jag lämnade stan på förmiddagen och började sliten arbeta mig mot den Zambiska gränsen, där jag visste att jag skulle få asfalt. Stannade på vägen och drack lite te och käkade mandazis. Som vanligt när man sitter och äter, har man en skock på tio, tjugo personer som står och hänger över en när man äter. De står ca fem cm ifrån en, och bara tittar, vissa pratar. Detta är de vuxna. I bakgrunden står barnen. Det spelar ingen roll hur länge man äter, de kan stå kvar i timmar.

Efter en stund kom jag fram till en trasig bro, och jag fick ta av mina cykelväskor och kånka över delerna bit för bit över de resterande brofundamenten. I byarna jag cyklar förbi är reaktionerna lite annorlunda jämfört med länderna innan. För det mesta är det några som febrilt försöker få min uppmärksamhet och skriker allt vad de kan. Barnen som ser mig kollar i någon sekund på mig som om jag vore en utomjording. Sedan springer de för allt i världen in till huset, skolan eller vart nu resten av deras kamrater eller familjer finns. Där förvarnar de, helt lyriska eller panikslagna om min ankomst, och snart rusar varende en fram och vill ta sig en titt på mzungon. Att vissa blir livrädda tycker jag är lite intressant. Jag har hört teorin om att de fortfarande förknippar vita med slavtiden. När de blir såpass rädda försöker jag med min allra vänligaste röst få fram ett "Jambo" eller något för att få dem att förstå att jag inte vill något illa. Detta funkar ofta ganska bra.

I byn Laela tog jag i en enorm uppståndelse in på guesthouse och jag pratade på kvällen med några Somalier, som för det mesta kan engelska här.

Dag 40. Laela - Tunduma. 130 km

Om jag cyklade(eller gick) på bra idag skulle jag nå asfalten! Målet var alltså Tunduma, som är gränsstation mellan Tanzania och Zambia. Även om jag inte ska in till Zambia än så är detta iaf vägen jag måste ta. Det var en ganska skön cykling i morgonsolen. Regnsäsongen har precis gått över vilket resulterade i lite torrare underlag, även om väglaget ofta fortfarande var katastrof. Snart kom ett parti med den förbannade sanden och det gick fantastiskt sakta fram, särskillt eftersom motvinden dessutom var enorm. Vid sjutiden kom jag iaf fram till Tunduma! Efter cirkus 850km gyttja, lera, slask, sand och grus (jag kan berätta detaljerade skillnader mellan dessa vid ett senare tillfälle) var jag äntligen framme i asfaltens värld! Riktigt skönt kändes det. Det har varit enormt slitsamt och jag var riktigt trött i kroppen när jag tog in på ett gästhus i staden. Jag får erkänna att jag var lite stolt över att ha klarat det, att jag inte tog båten. Hur slitsamt det än har varit och hur mycket lera jag än plöjt igenom vill jag bara nämna att jag inte för en sekund hade tråkigt.

På kvällen hade vi en mysig stund på hotellet, där jag tillsammans med hotellpersonalen (en stor kvinna som kallades för "Big Mama" samt hennes dotter), samt övriga gäster satt och diskuterade om allt och inget.

Dag 41. Tunduma - Mbeya. 115km

Jag sa farväl till de sköna personerna på hotellet och gled fram på den underbara asfalten. Som en belöning började dagen med en skööön nedförsbacke (om än i motvind). Målet för dagen var den större staden Mbeya. Jag var nu i väldigt stort behov av en vilodag, då jag för det första var riktigt trött i kroppen efter den hårda cyklingen i västra Tanzania, samt alla skavanker jag dragit på mig. Dessutom kännde jag en ankommande feber, någonting i kroppen kändes inte bra. Efter en till nedförsbacke på kanske 15km blev motvinden äcklig. Fullkommligt absurd. Jag kom knappt över 10km/h, trots att jag ansträngde mig till 110%. Cyklisterna jag mötte som åkte åt andra hållet åkte lätt i över 30km/h utan att trampa det minsta. Som bonus på detta var den sista biten in till staden en enorm uppförsbacke. Väl framme i Mbeya avslutade jag kvällen med att titta på lite fotboll. Varenda muskel i kroppen var slutkörd. Ena knäet värkte, infektionen på ankeln värkte ännu mer. En uppsvullnad hade dykt upp på ena ljumsken. Och jag hade feber. Jag orkade inte kolla klart på fotbollen och i halvleken gick jag till sängen och slocknade med än gång.

Dag 42 -45. Mbeya

Detta var dagen då jag kände mig tvungen att vila. Det kändes dock inte bra då jag skulle vara tvungen att stanna längre än mitt visum tillät. Detta fick bli ett senare problem, idag skulle det slappas! Efter frullen blev det dags för internet, där jag efter en konversation med pappa blev tvungen att söka läkarhjälp för infektionen i såret på benet. Jag kom till slut i kontakt med Christer som jag nu bor hos. Han tog mig till en tysk läkare som han bor granne med. Efter en kort bedömmning av mig ordinerade han mig en veckas vila + antibiotika. Visumproblemet löstes lätt med Christers kontakter på imigrationsverket och jag fick utan kostnad hela två extra månader till i passet!

Sååå, nu sitter jag här hos Christer och Kerstin i deras fina villa i Mbeya. Och jag får säga att jag bor som en kung, med fantastisk mat och gott sällskap! Jag är enormt tacksam för detta!

Planen är att snart köra på mot Malawi - och lämna de östafrikanska länderna för den här gången. Jag får även passa på att tacka så mycket för alla kommentarer! Kul!

Ha det prima,

Erik

8 kommentarer:

Anonym sa...

Du är en stor hjälte Erik!
Puss
pappiz

Jakob sa...

vilket jävla äventyr!!! Du är kingarnas king när du kommer tillbaka!
Vi saknar dig!

Helene sa...

Hahaha, kan inte sluta skratta när jag tänker på dig mitt i djungeln med folk runt omkring dig som springer iväg fort, fort så fort dom ser dig. Haha! Läser med glädje varje inlägg du skriver! Och jag är tacksam för alla kloka val du väljer att ta. Snart är vi båda hemma igen, då blir det fest!! Älskar dig och saknar dig! Pusspuss!! Helene

Klingen sa...

Jag saknar ord Erik, helt otroligt. Räknar med ett par dagars föredrag när du kommer hem!

// Klingen

Roger Barbaren sa...

tjenna grabben!

du jobbar på bra som vanligt, och dina strapatser verkar allt annat än tråkiga. nästan lika hisnande som morgoncyklingen över sävelund påväg till jobbet om morgnarna. Skämt åsido, längtar till hemkomsten och alla grillade köttstycken vi ska tillintetgöra i sommar.. du får fundera på om det var nåt du ville ha när jag åker till kusinerna.

Ha en fortsatt fantastisk resa och ta hand om dig.

//Ragge

Henkster sa...

Jag måste säga att du är lika mycket king som Tim. Värre är det med mesnino som slappar i Dubai! Synd att ni inte fortsatte samma väg men Kämpa på ändå!

Oskar sa...

Mäster berättaren strikes again.. Det är som att läsa världens spännande roman..sjukt gött!! lycka till med allt och jobba på!!

Jeppe og Rune Skaarhoej sa...

Hi Erik
Vi er de to danske motorcykel guppar du modte i Kigoma. Vi har tit taenkt paa hvordan du ville klare den haarde tur ned fra Uwinza til Subawanga paa cykel, og det er godt at hoere du kom igennem. Vi saa desvaerre ikke lions i Katavi, men godt at du ikke tog cyklen. Du maa have en god tur til Cape Town. VI regner med at komme tilbage til Cape Town sidst i juni. Du kan se nogle billeder og film fra vores tur paa folgende adresse. www.travellog.dk/mcafrika/mcafrika

Fortsat god tur
mvh
Rune og Jeppe